grattis....

Grattis Morfar! Idag skulle du blivit 75 år.

Är snart 8 år sen du lämnade jordelivet, men det känns som om de va igår. Går inte en dag utan att jag tänker på dig, den snälla underbara gammla gubben som inte gjorde en fluga förnär. Du som ingen kunde tycka illa om,du som alltid fanns där och delade gladeligen med dig av alla dina kunskaper och hade alltid tid för oss.

Fanns inget bättre än att få komma till Dala-Järna, svänga in på gården och se dig där med ditt underbara leende och välkommnar oss med dina varma öppna armar iklädd din blåa overall och dina svarta slitna träskor. Med dig kännde man sig så oerhört trygg, fanns ingen tryggare famn man kunde hamna i än din.

Saknar dig så oerhört mycket. Hur du alltid kallade mig snuffi när du bäddade ner mig för natten, din pipa som du satt och smuttade förnöjt på, som du alltid hade med dig i bröstfickan på din blåa arbetsoverall. Man såg att du verkligen njöt av livet.

Din kärlek till havet...sjön..skogen..naturen i sin enkelhet. Du tyckte livet va som bäst när du va ute på Vargön i Pite, när du va "hemma", och fick vara där med din familj..med oss. Man såg hur ögonen verkligen lös på dig när du fick dela med dig av allt du kunde. De sena kvällarna när vi va ute och la nät, dom tidiga morgnarna när de va dags att plocka upp näten. Man visste verkligen hur stolt du va över oss, och jag vet att du visste hur stolta vi var och ÄR över dig, hur mycket vi älskar dig och verkligen saknar dig.

Den dag du dog, när vi fick de hemska telefonsamtalet från lasarettet i Mora, den dagen försvann en stor del av mitt hjärta, min själ. Men jag kunde inte gråta, jag grät inte när jag svarade i telefonen och fick höra den hemska nyheten, jag grät inte i bilen upp till Mora, jag grät inte när vi kom in på lasarettet och kramade om släkten som stod och grät. Jag trodde de va nått fel på mig, kännde mig som världens hemskade människa. Alla runt om kring mig grät, men inte jag.
Kom in i rummet där du låg, du såg så fridfull ut, som m du bara sov. Gick fram till din säng, klappa din kind och kysste din panna och tog din hand, då kom tårarna.

De enda som kunde ge mig lite tröst, de va att jag visste att du inte led, och att de sista stället du va på innan du hamnade på lasarettet va på ditt paradis, på Vargön. Du var och är min Idol..min hjälte. Jag förstår fortfarande inte hur du orkade köra hela vägen från Pite till Mora, men du va sån, envis och stark, ingenting va omöjligt för dig.

Jag älskar dig så oerhört mycket Helge Isaksson, världens bästa morfar. Du kommer alltid ha en stor plats i mitt hjärta. Den platsen kan ingen ta.

-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-

Just nu när jag sitter å skriver och tänker på alla fina minnen jag har med dig, får jag kämpa för att inte tårarna ska komma,men de är lönlöst, kan inte hålla tillbaka dom. Önskar du va här nu, önskar att jag kunde visa vad jag gjort med mitt liv, önskar jag kunde få va i din famn och säga till dig hur mycket jag älskar dig. Önskar du kunde vara här nu och säga hur stolt du är över att ha mig som ditt barnbarn, önskar att du kunde vara här när jag mår dåligt och säga att allt kommer bli bra. Torka mina tårar, pussa mig på kinden, ta med mig ut och fiska, lära mig lägga nät, de hann du aldrig göra.

De va ju DU som höll ihop familjen helt och hållet. Man han knappt svälja den sorg vi hade över din död, innan din hemske bror som vi en gång tyckt så mycket om, bevisade att släkten inte alltid är att lita på. Han lurade oss på mitt paradis. Han lurade mig på den enda plats jag verkligen kunde slappna av och mådde som bäst på. Han tog Vargön ifrån mig..ifrån Oss. Så mycket hat jag känner jämte mot honom....han är inte ens värd att tänka ens den gnutta tanke på...men de är svårt att låta bli. Att kunna känna så mycket hat över en människa, en släkting, det känns skrämmande. känns hemskt att säga de, men jag skulle inte fälla en tår om han skulle försvinna, skulle nog bara skratta. Skulle inte tveka att spotta på hans grav, de enda som skulle stoppa mig är tanken på att jag säker mig till hans nivå. Han är inte släkt längre, vet inte vad jag skulle göra om jag skulle råka stöta på honom någon gång. Blir förbannad över att bara tänka på honom, men jag VÄGRAR låta han knäcka mig. Ibland får jag god lust att bara åka upp till Pite, knacka på hans dörr å se han iögonen och visa vad de blivit av mig, av oss, att han inte lyckats knäcka oss. Se hans elendä.

-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-

Grattis Morfar..åter igen. Minns dig som den store underbare människa du va. Och jag vet att du alltid finns här hos mig, på ett eller annat sätt. Att du ser ner på mig, på oss, och är stolt över oss..