Intervju..

Haha skrev en intervju med mig sj idag! haha de va en intressant upplevelse vill jag lova!

Göstas kommentar om de hela:

"känns lite schizo men men blir säker bra"

Haha ja de e fan sant de..men sen e jag lite schizo av mig å;)

Hans kommentar när han läst intervjuen va nästan skönare:

"alltså när man vet att du har intervjuat dej själv, å läser texten,så blir det maxad ubderhållning..hel lattjo, super! :D"

Ja jävlar ja! Ska ha intervjuen till utställningen som jag skrev om i förra inlägget. Ska ha med ett litet häfte då där jag skulle bl.a skriva lite om mig själv, men jag tyckte de va så jävla svårt att skriva en löpande text, så de råkade bli en intervju! så kan de gå!

Kan ju iof lägga ut intervjuen här!

Alltså! Här kommer den, speciellt för er läsare. Första Intervjuen med Jessica "Fotomuppen" Ström!

"Vem är då denna glada Leksandstokiga fotograferande kullan Jessica Ström?
Hon är 20 år och läser just nu på designlinjen på Leksands Folkhögskola, förutom de så fotograferar hon ideellt för Leksands supporterklubb Superstars hemsida www.superstars.nu. Hon har många puckar i luften, men tycks trivas ganska bra med det. Det är väldigt sällan man ser henne utan att hon har kameran med sig, för den är med näst intill överallt.

– Jag levde mitt första år i livet i Falun, boendes i en lägenhet tillsammans med mamma, pappa och min fyra år äldre bror Daniel. Sedan flyttade vi till ett hus i Gagnef, och där har vi bott sedan dess. Redan som knapp två-åring fick jag följa med pappa och bror till Leksand för att kolla på matcher, och har varit leksing sen dess.

När började du intressera dig för att fotografera då?

– Jag började redan som tio-åring att intressera mig för fotografering, och sprang runt och fota allt och alla. Pappa jobbade som fotograf i sina yngre år och har inspirerat och hjälpt mig på vägen. När jag sedan blivit några år äldre och verkligen började se saker via ett annat perspektiv inom fotograferingen, fick jag låna pappas gamla analoga systemkamera, en Nikon FA, och fotografera med. Hela sommaren 2005 jobbade jag som en tok, så att när sommaren var slut hade jag råd att köpa en egen digital systemkamera, en Nikon D50, som jag använt sen dess.

Om vi återgår till ditt hockeyintresse. Har du alltid varit lika hockeygalen som du är nu?

– Mja, jag har ju alltid varit intresserad av hockey, och sport i allmänhet, var och är en typisk
pojkflicka. Så medan de andra tjejerna i skolan hoppade hage eller liknande, var jag med grabbarna och spela bandy eller fotboll eller så. Som aktiv hockeysupporter till Leksand har jag väl varit sedan år 2000 kanske. De var runt där som jag började gå på matcherna mer och mer, stå i klacken, och verkligen började känna kärleken till sporten och till laget.

Hur kunde de komma sig då?

– Jag och farsan kom på att vi skulle gå på en match då och han hade köpt sittplatser, men jag
satt nog mer och kollade på klacken och längtade dit, än vad jag kollade på matchen. Sen tvingade jag med pappa en gång till, men den här gången hade jag beställt en ståplatsbiljett. Efter det var jag fast.

Hade du ens kunnat drömma om att vara så insyltad inom hockeyn som du är nu?

– Nej verkligen inte. Hade någon kommit fram till mig för 5 år sen och berättat att jag skulle fotografera för superstars.nu, vara medlem i LTC* och göra tifon och två-pinnsflaggor, och ha dem vännerna inom hockeyn som jag har nu, skulle jag bara skratta åt den personen som berättade det. Det har alltid varit en dröm att får vara med och hjälpa till med allt sånt där, men trodde aldrig att jag själv skulle hamna där en dag. Och trodde framförallt ALDRIG att jag skulle få stå vid sargen och fota, och vara såpass igenkänd i klacken som jag är. Förut var de knappt någon som visste vem jag var. Nu ropar de folk på mig från höger och vänster och ska prata med mig och berömmer mig för mina bilder. Sånt blir man bara glad av, framförallt när man har tvivlat på sig själv många gånger och funderat över om bilderna verkligen duger.

Det är ett bra facit de då?

– Haha ja verkligen!

Hur många bilder tar du under en match?

– Jaadu, med tanke på de lilla minneskort jag har så blir de mellan 400-600 bilder per match.

OJ! De va inte dåligt de, men du skulle kunna ta fler alltså?

– Oh ja! Minneskortet blir fullt näst intill varje match, så nästa inköp blir ett större minneskort.

Till sist, vad vill du få ut av den här utställningen du har här på Biblioteket i Leksand?

– De jag tänkt mig och vill ha ut av att ställa ut några av mina bilder här är att få även de
personer här i Leksand som inte är intresserade av hockeyn att förstå oss som är de, varför vi är de. Att få dem att förstå varför vi lägger ner en massa tid, pengar och energi på att gå till matcherna i ur och skur och hejar fram vårt lag, fixar med tifon och så vidare. Att vara hockeyintresserad på det viset som många av Leksands supportrar är, blir en livsstil, man andas och svettas hockey. Går det dåligt för laget, mår man dåligt själv, humöret växlar efter hur de går för dem, men med tanke på vad hockeyn ger en, den gemenskapen man har i klacken och att man vet hur mycket det betyder för spelarna att vi är där, gör allt värt de.

– Visst, att ha en sådan stark kärlek till ett lag kan många gånger vara knäckande och mycket påfrestande, och de finns stunder när man önskat att man inte var så inbiten som man är, men när Leksand spelar sådär sjukt bra och visar hjärta, och när man får även sittplatspubliken att resa sig upp och stå å hoppa till ramsor som ”hoppa om du älskar LIF” förstår man varför man håller på som man gör. Då när vi från underläge lyckats kämpa oss upp, de känslofyllda matcherna som man står å gråter på grund av antingen glädje för en seger, eller förstörd efter en tung förlust. När man är på hockeyn så kan man vara sig själv, och alla är som en enda stor familj med samma intressen. Ingen känsla klår den känsla som hockeyn i Leksand och atmosfären som supportrarna ger. När man står där och kollar på klacken som står och hoppar och skriker och kämpar för sitt lag trots underläge, eller då man själv är mitt i gröten, blir man tårögd och glad och håren på armarna reser sig.

– Jag vill ge dem en inblick i hur vi känner när vi går på hockeyn, så de kan förstå OSS bättre. Många av dem som inte är intresserade av hockeyn tycker att vi är töntiga som blir arga efter en förlustmatch, och tycker vi borde lägga ner energin på någonting nyttigt i stället för denna "lek". Men som jag sa tidigare så är de ingen lek för oss, utan en livsstil, en livsstil som ligger en mycket varmt om hjärtat och betyder oerhört mycket för väldigt många."

*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-

Nu e de fest på skolan, tema "ÅlandsBåt" typ..så..Karaoke here we come;)

//Fotomuppen